Detta är en artikel hämtad ur Rosensällskapet i Skånes medlemstidning "Nyponet" nr 1 2009 © Författaren

item3a
item3a

Gunnar Ståhl var Svenska Rosensällskapets ordförande åren 1993-2000. Gunnar Ståhl gick bort sommaren 2010 och hans artiklar om rosor har publicerats i Nyponet under flera år.

Veilchenblau’
– ett 100-årsjubileum!

Text och foto: Gunnar Ståhl

Vilket sammanträffande, när jag nu skriver om ännu en av mina favoriter: ’Veilchenblau’! Rosen fyller 100 år! Den intro-ducerades 1909 av Johann Christoph Schmidt. Man kan dock inte bortse från att Hermann Kiese anges som den rosodlare som tog fram denna spännande klätterros, en multiflorahybrid. Man anar något fuffens. Kiese var anställd hos Schmidt, men startade eget kring 1904. Och man kan sucka av förtvivlan. Människor är sig lika! Till dess någon kan visa vilken redovisning som är den mest rättvisa tillåter jag mig att skriva Rosa x multiflora ’Veilchenblau’ (Kiese [Schmidt]), med risk för att bli beskuren!

Peter Beales anger ’Veilchenblau’ som korsningen ’Crimson Rambler’ x unknown seedling, men Lars Åke Gustavsson och andra preciserar till ’Crimson Rambler’ x ’Erinnerung an Brod’. Finns en förklaring? Schmidt kanske inte kände till alla fakta när ’Veilchenblau’ introducerades. Kiese kanske behöll ett kort för sig för att kunna visa upp senare och därmed bevisa att det var hans ros! Ibland är det roligt att spekulera om rosor och deras historia. Om namnets uttal: Tyska är inte många som läser längre, men på svenska blir det väl ungefär ’fajlchenblauw’ (violblå).

Det är ju passande, att det råkade vara ordföranden i den tyska rosföreningen (Verein Deutscher Rosenfreunde, www.rosenfreunde), Berndt Weigel, som först av alla gjorde mig uppmärksam på ’Veilchenblau’. Vi bodde i samma bungalow strax utanför Punta del Este norr om Montevideo i Uruguay och blev furstligt mottagna av rosvänner i rosensällskapet i Uruguay i samband med den första regionala roskonferensen i Sydamerika. Så har jag det sagt. I trädgården hemma hos Mercedes, ett bra namn på en sydamerikansk rosordförande, fanns klätterrosor av mångahanda slag. Den som lockade mitt öga var ’Donau’, men ännu mer ’Veilchenblau’. Berndt Weigel tryckte på ordentligt om denna ros, som var en av hans favoriter. Inte bara respekt för Berndt utan också min förtjusning över den skiftning av violetta toner som ’Veilchenblau’ visade upp bidrog till att den fastnade i mitt minne. Nästa gång visste jag något mer om rosen och just dessa skiftningar, beroende på i vilket stadium i utveckling blommorna befinner sig, vilken jord den har och om den har mycket sol eller skugga. Det blev för mig inledningen till en långvarig kärlek, som inte visar några som helst tecken till att falna. Jag ska försöka förklara!

Blåaktigt eller rödaktigt violett och andra blåaktiga eller blå färger är mycket känsliga för vilket ljus som faller på dem. Gå ut på ängen och plocka blåklockor, midsommarblomster och andra blommor med färger som är nära besläktade med violett. Ta in dem och sätt dem i fönstret nära dagsljus. Tänd sedan en vanlig lampa eller lysrörbelysning över dem. Se hur färgerna ändras. Tänd och släck och fascineras av förändringarna. Om det har blivit mörkt ute men månen är uppe och lyser ned på din trädgård, betrakta då särskilt dina blå eller violetta blommor. Du kommer att bli överraskad! Några kan ge ett helt annat intryck i skymning, i månbelysning och i gryning. Det gäller alla färger, men särskilt känsliga är blå eller violetta färger. Ibland kan ljust blå blommor till och med se vita ut i nattens mörker. Det är ljusets olika färgtemperatur som bidrar till detta spännande fenomen.

Ulf Nordfjell, känd trädgårdsarkitekt, hade en tid kurser på Rosendal i Stockholm för att lära ut hur man anlägger en rabatt, som ska kunna fungera väl hela växtsäsongen. Blommor som vissnar, andra som står i sitt bästa flor, men så att det alltid ser bra ut. I ett särskilt moment skickade han ut oss alla i höstens Rosendal för att plocka varsin bukett blommor. En av de få herrarna valde kraftiga färger, rött, gult, blått till sin bukett. För egen del valde jag olika nyanser av blått och violett. Vi blev båda uttagna som exempel på olika kynnen. ”Det är vanligt”, sa Ulf Nordfjell, ”att män väljer kraftiga färger, men ovanligt att en man väljer olika nyanser av samma färg. Det är mer kvinnligt.” Så spännande! Jag tänkte på mormors mor, som hade underbara violetta kreationer på sig när det var middag. Det passade henne så fantastiskt bra, hon var en stor skönhet i denna skepnad och det visste hon, i varje millimeter, och hon njöt i fulla drag de unga männens odelade beundran. I hennes violetta kunde man till och med ana något svagt gråaktigt, nästan som fint damm, som ett moget högklassigt rödvin. ’Veilchenblau’ börjar närmast som rödaktigt violett men övergår till blåaktigt violett för att sluta med en dragning mot vackert violett med gråaktiga toner i. Hela tiden med ett lysande centrum, först tydligt gult, efter hand blekare. Denna förändring är som ett ljuvligt trolleri, ett fascinerande färgspel, som inte upphör att väcka beundran, ibland andlöshet!

’Veilchenblau’ har fått stå förälder för andra multiflorahybrider, ’Donau’ har jag nämnt, men det finns en ’Mosel’ också. Av ett antal klätterrosor som tagits fram av den belgiske rosodlaren Louis Lens, bygger flera på ’Veilchenblau’. Flera av dessa skapelser är inte så väl kända i Sverige ännu, men för den som reser till Sangerhausens rosarium i Tyskland så är ett besök i området längst bort från entrén ett ”måste”. Där finns klätterrosor, som bygger på ’Veilchenblau’.

Skulle inte denna artikel handla om ’Veilchenblau’? Man kan undra! Men bilderna får tala denna gång. Några minnesbilder ska jag dock foga till min berättelse. ’Veilchenblau’ är en uppskattad klätterros i Danmark och Sverige, i Sverige helst i söder. Norrut i Sverige är odlingsbetingelserna inte lika gynnsamma. I min rosträdgård i Dalarna finns ingen ’Veilchenblau’, men jag har fått en tillfällig lösning på detta problem. Jag lånar eller arrenderar cirka 2 kvadratmeter jord i Helsingborg, där lika många ’Veilchenblau’ är planterade och nu har skjutit fart uppåt. De har blommat, men inte när jag har varit där. Min hyresvärd hade tidigare en kolonilott med en sagolik ’Veilchenblau’, stor så att avundsjukan höll på att ta död på mig. Nu har jag vant mig, även om jag kan bli skakig, när jag får se ett stort exemplar, som det i Danmark år 2005 hos Per Olsen nära Esbjerg, men framför allt hos Gunnar Krag och Jens Otto Pedersen som skapat rosparadiset Trappendal. ’Veilchenblau’ är inte bara magnifik, med sina färger, sitt växtsätt, sin kraft. Den har också doft, som efter omständigheterna kan vara olika kraftig. Karakteristiskt för blommorna i de stora klasarna är de ljusa fälten från centrum och utåt.

Om man talar ett annat språk än sitt eget modersmål, kan man av okunnighet komma att använda uttryck och ord som betyder något helt annat än man tror. Ett känt exempel är waterloo – som kan tolkas som vattenklosett och alls inte som någon ABBAseger under Napoleonkrigen. Veilchenblau, violblå, det är helt OK. Men säg inte Blau wie ein Veilchen (blå som en viol), säg det inte högt om du inte vet hur det förstås i vardaglig tyska, nämligen som ”aspackad”. Och till detta med en lätt travesti på Kennedys tal år 1963 i Berlin: ”Ich bin ein Hamburger”!

Gunnar Ståhl bland rosor

Foto: Thomas Fahlander

Bild4
Bild5

Webbmaster Manne Bäckström - Manne@nyponet.se - Sidan uppdaterad 10 september j 2010

gunnarstahlfoto